Therese

Nu är det lite mer än ett år sen som jag blev gravid och startade kaos i familjen. Så nu ska jag skriva ett sånt där jobbigt inlägg om tiden som gått, känslor jag haft och människor som jag sårat utan att jag menat det. Det är lika bra att vara helt öppen och kanske lägga det bakom sig.

Just idag för ett år sen så satt jag, mamma och mormor på en balkong i Turkiet, alldeles varma, solbruna och lyckliga över det som vi firade där. Mammas 40 årsdag, mormors 70årsdag och min student. Då var vi helt omedvetna om det som skulle sätta hela livet i kaos växte i min mage. Tiden gick, jag tog studenten och gick på balen. Och sen började misstankarna komma, kunde jag vara gravid? Så dagen innan Oscars student så åkte jag till Barnmorskan och gjorde ett test och visst var jag gravid. I den stunden som jag fick reda på att jag väntade barn så blev jag lycklig men i nästa andetag så gick jag sönder inombords och i huvudet gick bara en tanke,hur fan skulle jag klara detta.

Jag bet ihop, gick på Oscars student och försökte att inte bryta ihop fullständigt. Dagen efter så gick det inte mer och i paniken slängde jag iväg ett sms till mamma där jag talade om hur det var. Och där gick det fullständigt åt skogen, jag hade sårat hela min familj.. KaosKaosKAOS..

I veckor gick jag som i en dimma, behålla barnet eller börja lärarhögskola? Lyda min familj eller mina egna känslor?
I sista stund ringde jag till Sjukhuset och bokade en tid för abort och möte med psykolog. Men där vände det.. Jag blev magsjuk, fick inte komma in till sjukhuset och helt plötsligt var det för sent att göra en abort, nu var det bara att göra det bästa av det. Min mamma har sagt det i efterhand att det nog var en högre makt som klev in och sa att den lilla i magen skulle födas.

I månader gick jag som i motvind, kom ingenstans. Kunde inte älska, kunde inte se någon i ögonen och försvara barnet i magen. Jag hade ju misslyckats fick jag höra gång på gång från alla i omgivningen. Jag gjorde inget annat än att jobba, Ska även tillägga att jag har inga minnen från de första fyra månaderna av graviditeten.

Flyttade hemifrån och fortsatte jobba. Började sakta att njuta av graviditeten, kunde så smått acceptera att jag skulle bli mamma. Sen i December flyttade vi ihop, jag och Oscar.

Och helt plötsligt efter en jobbig förlossning så var hon här , den ljuvligaste lilla flicka jag sett. Min dotter som jag födde fram med hjälp av min Oscar. Vilken grej!

Under allt detta kaos så fanns nog alltid familjen där trots att de inte samtyckte. Det enda som jag har haft svårt för sen Tuwa föddes är att trots att ni inte fanns där för min under graviditeten och att ni ville att jag skulle ta bort barnet så fanns ni där så fort Tuwa föddes, kunde ni inte hjälpt mig när jag behövde det?. Men det som inte dödar det gör dig starkare. Och i motgång blir kärleken större och starkare. Trots allt så älskade jag er hela tiden. Jag är tacksam över att jag ändå var så envis och inte gav upp trots att jag inte hade stöd från någon. Jag har aldrig kämpat så för att lyckas och jag har aldrig behövt min familj så mycket som då. Det enda jag ville ha var en famn att gråta ut i. Och där kom tillslut min mamma, tack för att du hjälpte mig och älskade mig trots att det blev så fel.


Hade inte klarat detta utan dig mamma, tack. Du behöver inte be om ursäkt för jag förlät dig samma sekund som du höll Tuwa i din famn. Du fanns alltid där. 

Hade jag inte fortsatt att Älska, Leva och Förlåta så hade jag inte suttit här i min lägenhet, medans sambon är på jobbet och jag hade inte haft den underbaraste lilla dottern på planeten.